När det kommer till kritan

Nedastående text är publicerad som förord i Niklas Rådströms När det kommer till kritan. Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus eller i din lokala bokhandel.

När jag för mer än femton år sedan började fundera kring När det kommer till kritan hade jag två tankar jag ville undersöka.

Den första var att jag ville skriva en text som så mångbottnat jag förmådde tog sig an den enda verkligt giltiga existentiella frågan för våra liv:

Om vi nu föds till denna underbara, skrämmande värld bara för att en gång dö, vad är då meningen med alltihopa? Det är den enda egentligt relevanta frågan och samtidigt är den så oskuldsfull att den trovärdigt bara kan ställas av ett barn. Jag minns hur den drabbade mig någon gång i åttaårsåldern och jag kan inte påstå att någon vuxen hade

ett rimligt svar eller ens tog den helt på allvar. Men för barnet står den för hela den ofrånkomliga svindelkänsla som kommer ur att ha ett helt outforskat liv framför sig.

För den vuxne träder både svindelkänslan och frågans relevans tillbaka i det att vi blir alltför upptagna av att skapa det liv som på en gång kan ses som ett försök att besvärjande hålla frågan ifrån oss och faktiskt ge den ett svar. Att svaret på denna gåta skulle ligga i de liv vi lever kan barnet inte gärna föreställa sig. Det är något våra livserfarenheter i bästa fall lyckas berätta för oss.

Men vi ska avundas barnets envetenhet att få frågan besvarad, för ur den kommer all mänsklig undran, nyfikenhet och vilja att förstå.

Den andra tanken var att formulera frågan i en monolog användbar för teatern. Av alla konstformer inbjuder teatern mer än någon annan till upplevelsen av ett pågående samtal då agerande och publik möter varandra i samma rum under en avgränsad tid, om än i ett möte under avtalsmässiga former som begränsar hur utbytet mellan scen och salong sker.

Redan då bara två aktörer finns på scenen är det mellan dem samtalet pågår och som publik bjuds vi in som vittne. Då Sofokles förde in den tredje skådespelaren på scenen uppstod teaterkonsten som vi känner den. I den klassiska tittskåpsteatern avkrävs vi som publik att inte alltför tydligt göra oss närvarande förrän ridån fallit. Som agerande på scenen förväntas vi inte bryta upp föreställningens fantiserade universum genom att alltför tydligt erkänna publikens närvaro – inte förrän ridån fallit och vi girigt söker dess ohejdade bekräftelse.

Inget utmanar detta teaterkonstens grundavtal mer än monologen. Där lämnas en skådespelare ensam med publiken. Till vem är det egentligen skådespelaren då vänder sig? Också då monologen ligger inbäddad i en större pjäs uppstår frågan. Monologen kan vara inre reflektion, utåtriktad appell, bön, självrannsakan, föreläsning, vädjan, saga… Hur den än uppenbarar sig så är det en stund då skådespelaren och publiken är ensamma med varandra.

Inga utsätter sig för mer och gör sig mer beroende av denna ensamma stund med publiken än ståuppkomikern och magikern. För dem är publikmötet själva den materia ur vilken deras konst uppstår. Men alla konstarter måste ta ställning till hur de möter betraktarnas, läsarnas och publikens blickar. Monologen ställer detta möte på sin spets.

Därutöver speglar monologen hur vi reflekterar kring oss själva. Vem är det vi vänder oss till i våra självförebråelser, böner, uppmuntrande tillrop till det egna jaget, ältade minnesbilder och inre iscensättningar av tänkta kommande händelser? Vi människor blir till i det att vi ses och bekräftas av andra. Och samtidigt är vi monologiska varelser med en inre värld bara vi själva har tillgång till.

Den frågan ställer oss även monologen: Vilka är vi då vi blir sedda av andra och vilka när vi bara ses av oss själva?

*

Ödet är som ironiker obeveklig och kallhamrad. Två veckor innan repetitionerna skulle börja för uruppförandet av detta stycke om det ofrånkomliga i att vi ska dö fick jag själv en allvarlig sjukdomsdiagnos. Jag vill här passa på att tacka Andreas T. Olsson och Stefan Metz för deras engagemang att föra föreställningen till premiär. Ett särskilt tack även till Johan Ulveson som givit viktiga bidrag till tidigare versioner av texten. Och slutligen ett tack till min hustru Catharina vars målningar inspirerat till pjäsens krittema och för att hon under snart fyra decennier visat mig vad meningen med livet egentligen är.

Fler nyheter

Vi är vad vi köper

19 april 2018

Biografin om Spotify

1 mars 2018